Standarder om digital delaktighet och tillgänglighet

EN 301549 är en Europeisk standard med tillgänglighetskrav för informations- och kommunikationsteknik. Standarden är relevant för alla aktörer som beställer eller utvecklar någon form av IKT-lösning. Den togs ursprungligen fram för användning som krav vid offentlig upphandling inom Europa. Nu används den även som krav för lagen om tillgänglighet till digital offentlig service, som ibland kallas webbtillgänglighetsdirektivet.

Web Content Accessibility Guidelines, förkortat WCAG, är riktlinjer för tillgängligt webbinnehåll. Riktlinjerna är centrala för dem som utvecklar och förvaltar webb. Bland annat utgör WCAG merparten av kraven på tillgänglighet i lagen om tillgänglighet till digital offentlig service.

Riktlinjerna har utvecklats av W3C som tar fram standarder för webb. Standarden är indelad i fyra principer och är graderad i tre nivåer av tillgänglighet. De fyra principerna är uppfattbar, hanterbar, begriplig och robust. Under respektive princip finns ett antal riktlinjer som är indelade i någon av nivåerna A, AA eller AAA, där AAA innebär den högsta nivån av tillgänglighet. För att en webbplats eller webbsida ska uppfylla nivå AA eller AAA behöver den uppfylla samtliga riktlinjer i de lägre nivåerna.

WCAG 2.1 AA är den nivå som i regel anses utgöra rimlig tillgänglighet, och är den nivå som offentlig sektors webbplatser ska uppfylla när lagen om tillgänglighet till digital offentlig service tillämpas.

2019 kom den europeiska standarden EN 17161:2019 Universell utformning - tillgänglighet genom universell utformning för produkter, varor och tjänster.  Standarden använder metoder från kvalitetsledningsstandarder som ISO 9001 för att beskriva hur organisationer kan gå tillväga för att designa, utveckla och tillhandahålla produkter, varor och tjänster som kan användas av en så stor målgrupp som möjligt, inklusive personer med funktionsnedsättning.

EN 17161:2019 Universell utformning - tillgänglighet genom universell utformning för produkter, varor och tjänster kan köpas på sis.se 

Inom interpersonell kommunikation finns en mängd standarder med mer eller mindre uttalade tillgänglighetskrav eller rekommendationer. Här listas ett urval standarder, vägledningar och protokoll som berör tillgänglighet i telefoni, videosamtal, textkommunikation på distans samt totalkonversation. Förmedlingstjänster, samtalsförmedlande tjänster

Det Europeiska telekomstandardiseringsorganet ETSI har en standard för förmedlingstjänster för att personer med funktionsnedsättning ska kunna ringa på lika villkor som andra. Exempel på sådana tjänster är de tjänster som i Sverige utförs på uppdrag av PTS: bildtelefoni.net, texttelefoni.se och Teletal.

ETSI-standarden, ETSI ES 202 975 Requirements for relay services, riktar sig mot aktörer som upphandlar eller tillhandahåller förmedlingstjänster och innehåller en mängd rekommendationer om öppettider, förmedling av samtal till nödkommunikationstjänster (112), kvalitetskontroll, svarstider m.m.

Utöver rekommendationen från ETSI finns en rekommendation från det internationella telekomstandardiseringsorganet ITU, ITU-T F.930 Multimedia telecommunication relay services. Rekommendationen anger funktionella krav för fyra typer av förmedlingstjänster: texttelefoniförmedling, bildtelefoniförmedling, undertextade telefonsamtal samt tal-tal-förmedling (motsvarande Teletal). Den beskriver bland annat vilka funktioner förmedlingstjänster bör ha, utrustning som kan/bör användas, hur samtal bör genomföras inklusive samtal till nödkommunikationstjänster motsvarande 112.

ITU- och ETSI-standarderna är inte framtagna i samordning mellan ITU och ETSI och rekommendationerna kan därför både överlappa och komplettera varandra.

Det finns flera olika protokoll för överföring och kodning av direktkommunikation med text mellan en eller flera personer. Traditionella texttelefoner använde modemsignaleringen som specificeras i ITU-T V.18 eller ITU-T V.21 för signalering. Dessa texttelefoner finns knappt kvar i Sverige idag, men det kan finnas exemplar kvar ute bland texttelefonanvändare.

Modernare protokoll använder i regel VoIP med SIP för att koppla upp samtal och till exempel IETF RFC 4013 enligt ITU-T T.140 för att överföra text mellan samtalsparter. I Sverige och vissa andra länder används även protokollet Reliable RTT, som finns beskrivet på PTS webb.

I WCAG och EN 301549 ställs krav att webbplatser och andra digitala kanaler ska erbjuda så kallade alt-texter, som ibland kallas alternativtexter eller bildbeskrivningar. Kraven i WCAG och EN-standarden anger dock inte hur en alt-text bör vara utformad, även om det finns stöddokumentation till WCAG med beskrivande exempel.

Vägledningen ISO/IES TS 20071-11 ger rekommendationer för hur alt-texter bör tas fram. Den beskriver olika avvägningar för bildbeskrivningar av till exempel diagram, teckningar, fotografier och kartor. Den ger även strukturerad vägledning bland annat för att identifiera syftet med en bild, komponenter i bilden, informationsinnehållet och hur mer eller mindre subjektiv information kan förmedlas.

Vägledningen håller på att revideras och förväntas komma i en ny version år 2020 eller 2021.

Vägledningen ISO/IEC TS 20071-21 innehåller vägledning för hur syntolkning bör göras i olika situationer: live, förproducerad, känslosam respektive utökad syntolkning. Vägledningen går igenom vilka överväganden och förberedelser som kan vara viktiga inför syntolkning, olika berättartekniker, hur syntolken kan förmedla mer eller mindre viktiga detaljer, objekt, personer och relationer.

Video- och tv-innehåll undertextas i allt högre utsträckning. Undertextning innebär både att personer med hörselnedsättning med flera kan ta del av innehållet, men också användare som tittar på video i bullriga miljöer eller med ljudet avstängt på sin mobiltelefon, dator etc.

ISO/IEC 20071-23 innehåller vägledning för undertexter, hur de kan och bör utformas. Den är plattformsoberoende, det vill säga användbar för produktion av undertexter till video och tv i olika kanaler som tv, beställ-tv och webbvideo. Vägledningen fokuserar på undertexter på samma språk som det som talas i den video, film eller tv-sändning som ska undertextas.

I tv- och videosammanhang finns det möjlighet att låta undertexter och annan textbaserad information läsas upp automatiskt för den som tittar. På svenska kallas det oftast ”uppläst text”.

ISO/IEC TS 20071-25 innehåller vägledning för uppläst text. Den ger bland annat rekommendationer både för hur uppläst text kan fungera som en fristående tjänst och för hur den kan integreras i en tv-sändning eller video.