Andra lagkrav

Lagen om elektronisk kommunikation (LEK) anger vad som gäller för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster. Lagen berör nät för mobiltelefoni, internet och kabel-TV samt tjänster som telefoni och internetabonnemang.

7 Kap 37 § i lagen handlar om tjänster till slutanvändare med funktionsnedsättning.  Avsnittet anger att den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska ta hänsyn till de behov som slutanvändare med funktionsnedsättning har av att

1. få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster, inklusive tillhörande avtalsinformation, i samma utsträckning som flertalet slutanvändare
2. kunna dra nytta av ett utbud av företag och tjänster som är likvärdigt med det som flertalet slutanvändare har tillgång till.

Mer information:

eIDAS är en så kallad EU-förordning, vilket innebär att den fungerar som lag i samtliga EU:s medlemsstater. Förordningen anger krav för elektronisk identifiering och så kallade betrodda tjänster och syftar till hög säkerhet. Exempel på elektronisk identifiering är e-legitimationer, som till exempel BankID, Freja eID och Telia E-legitimation.

Exempel på betrodda tjänster är

• elektroniska underskrifter och stämplar
• validering och bevarande av elektroniska underskrifter och stämplar
• tjänster för rekommenderad elektronisk leverans
• utfärdande av certifikat för autentisering av webbplatser.

Förordningen innehåller krav på betrodda tjänster och att de slutanvändarprodukter som används ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, om det är genomförbart. PTS har tillsynsansvar för betrodda tjänster och Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) har tillsyn för elektronisk identifiering.

Ta del av mer information om eIDAS och betrodda tjänster:

Det finns flera lagar om hur offentlig sektor ska upphandla, det vill säga beställa och teckna avtal för att köpa tjänster och produkter. Den lag som merparten av offentlig sektor omfattas av heter lagen om offentlig upphandling. I lagen framgår att det bland de tekniska kraven på det som upphandlas, ska finnas krav på utformning för alla användares behov, inklusive tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. I Sverige gäller det kravet för upphandlingar som överstiger ett visst belopp, det så kallade tröskelvärdet.

Upphandlingsmyndigheten vägleder offentlig sektor och de som offererar produkter och tjänster till offentlig sektor. De har information om tillgänglighetskrav i offentlig upphandling.

Upphandla varor, tjänster och miljöer som är tillgängliga för alla (Upphandlingsmyndighetens webbplats)

Mer information om krav på tillgänglighet i offentlig upphandling:

Lag (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig service innebär att offentliga aktörers webbplatser och mobila appar ska vara tillgängliga. Digital tillgänglighet innebär att ingen ska hindras från att använda digital service på grund av funktionsnedsättning.

Att digital service är tillgänglig innebär att den är

• möjlig att uppfatta
• hanterbar
• begriplig
• robust.

Detta säkerställs genom att webbplatser och mobilappar uppfyller den internationella standarden för tillgänglig webb; WCAG 2.1, nivå A och AA, samt ytterligare några krav enligt delar av den europeiska standarden EN 301 549.

Lagen började gälla den 1 januari 2019 och kraven på webbplatser och mobila applikationer gäller sedan 2021.

Direktivet kallas på svenska för tillgänglighetsdirektivet och på engelska för European Accessibility Act. Direktivet innebär att konsumentprodukter och tjänster inom många olika områden kommer att omfattas av krav på digital tillgänglighet. Tillgänglighetsdirektivet ska införas i svensk lag, senast år 2022 och börjar gälla år 2025.

Regeringen har gjort en utredning om genomförandet av tillgänglighetsdirektivet i svensk lag. Där kan du läsa mer om innebörden av de nya kraven. De krav som gäller för offentlig sektors webb och appar (det vill säga i lagen om tillgänglighet till digital offentlig service) ska även gälla webb och appar som omfattas av tillgänglighetsdirektivet.

Tillgänglighetsdirektivet omfattar även bland annat

• datorer
• medietjänster som rör ljud och bild
• digital kommunikation som e-post
• e-böcker
• banktjänster
• e-handel.

Det finns en förordning som innebär att statliga myndigheter ska verka för att genomföra den svenska funktionshinderspolitiken inom sitt respektive verksamhetsområde. Den innebär också att myndigheterna särskilt ska verka för att deras information, lokaler och verksamhet ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.

Att göra information och kommunikation tillgänglig innebär till exempel att utforma webbplats, e-tjänster och mobilapplikationer så att personer med funktionsnedsättning kan ta del av dessa. Detsamma gäller också för interna arbetssystem och intranät samt att göra möten och konferenser tillgängliga

Lagen gäller inom vissa samhällsområden, som exempelvis

• arbetslivet
• skolan
• offentlig anställning
• hälso- och sjukvård
• socialtjänst
• varor och tjänster
• bostäder.

Funktionsnedsättning är en diskrimineringsgrund. Det innebär att det är förbjudet att diskriminera en person på grund av att personen har en funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet är en diskrimineringsform. Det betyder att det är diskriminering att inte ha gjort tillräckliga åtgärder för tillgänglighet.

Lagen innehåller inga särskilda skrivningar om digital tillgänglighet. Har man dock inte vidtagit åtgärder mot bristande tillgänglighet, som regleras i andra lagar, förordningar och föreskrifter, kan det innebära diskriminering.

Sverige har antagit FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det betyder att Sverige har åtagit sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag.

Personer med funktionsnedsättning innefattar de som har varaktiga

• fysiska
• psykiska
• intellektuella
• sensoriska nedsättningar.

Dessa funktionsnedsättningar, tillsammans med olika hinder i samhället, kan göra det svårare för dem att delta fullt ut och på lika villkor som andra.